Ja, denna helgen har inte precis blivit som jag väntat mig. Hela helgen var planerad i mer eller minsta detalj vad som skulle göras. Denna plan grusades direkt på fredag natt. Vi gick och lade oss tidigt för vi skulle upp tidigt på lördagen, jag vaknade med ett ryck strax innan elva av att Eo gjorde ett ryck och sedan kom upp till mig vid kudden. Hon skakade i hela kroppen och var helt disorienterad och var inte riktigt kontaktbar.

Vi ringde genast Strömsholm och de trodde att det kunde vara ett epilepsianfall, men jag var tveksam då det höll i sig ett bra tag. Vi fick som råd att ta det lugnt och försöka få Eo att slappna av. Hon slappnade av lite och slutade att skaka men hon vilade aldrig. Hon bara låg och stirrade och dreglade. Efter ca 1 timme så ringde jag Strömsholm igen och vi åkte in. Eo skakade och krampade lite. Jag tog Eo och åkte till Strömsholm och hon kräktes på vägen in, vilket jag tror i efterhand var väldigt bra.

När vi väl kom dit var kl 2 på natten fick vi komma in till veterinären direkt. Eo hade då stressat upp sig när vi kom dit och skakade än mer, framför allt såg man det på huvudet då öronen rörde sig oavbrutet och hon pendlade liksom fram och tillbaks med huvudet. Det var så läskigt och jag var livrädd. Eo kunde inte stå eller röra sig för hela bakdelen var helt vinglig så jag fick bära henne hela tiden. Jag var verkligen rädd då det inte var länge sedan vi miste Jason och det var lite samma symptom men den vingliga bakdelen.

Veterinären kollade över henne och vi tog en massa blodprover och Eo fick kramplösande medel och det var verkligen det läskigaste av allt. Det var även stesolid (lugnande) i det kramplösande och man kan bli lite snurrig av det vilket Eo verkade bli men istället för att slappna av så fick lilla kontrollbehovssheltien panik. Ögonen rullade och hon spjärnade emot i hela kroppen. Mina tårar bara rann och jag var så maktlös. Veterinären och djursjukvårdaren var fantastiska och förstående. De vet att sheltien inte är den mest tuffa och är av den känsliga rasen och de släckte lampan och jobbade i enbart lite ljus för att Eo inte skulle stressa mer. De lät även oss att vara ensamma mellan blodproven för att Eo inte skulle stressa allt för mycket och djursjukvårdaren och veterinären var hela tiden väldigt försiktiga.

Proven visade lite olika avvikande svar och de vill behålla Eo under natten. Först ville de få henne att sluta krampa och ge henne dropp för att se om värdena jämnade ut sig. Det var extremt tufft att lämna henne där utan att veta vad som hade orsakat kramperna och dreglandet. Förmodligen har hon blivit förgiftad, men av vad? Jag fick åka hem utan hund och de sa att om det blir värre så ringer de. Jag kunde inget mer göra så det var bara att köra hem och vänta på besked. Jag var hemma igen halv sex på morgonen. Tommy och Isak gick upp några timmar senare och åkte till innebandyträningen som idag bestod av föräldramatch medan jag sov. Jag vakande senare på dagen men hade en sprängande huvudvärk efter nattens bravader och de få timmarna sömn. Hela dagen gick vi som ett töcken och till slut fick vi prata med veterinären.

Eo mådde mycket bättre och värdena började rätta till sig men var inte riktigt bra och obalansen i bakdelen fanns kvar. Obalansen hade förbättrats men veterinären ville ändå ha Eo under uppsikt ett dygn till.

Idag söndag så skulle vi köra ner Isak till Finnerödja för att möta upp hans pappa för vidare färd till underbara Bohuslän. Vi tog med mobilen för veterinären skulle höra av sig. När vi nästan var framme ringde hon och sa att Eo mådde bra och hon rörde sig normalt och var pigg nog för att komma hem. Åhh, vad vi var lyckliga.. Direkt vi hade lämnat av Isak styrde vi kosan mot Strömsholm för att hämta hem vår gapiga sheltie. Vilken lycka.

Eo var hur pigg som helst när vi kom och hon var så glad och vi var helt överlyckliga. Eo blev inte ordinerad någon rehab eller något återbesök utan det räckte med att vi åkte till vår veterinär här hemma för ett nytt blodprov om en vecka, tio dagar. Detta enbart för att kolla så lever och njurar klarat den förmodade förgiftningen. Vi kan fortfarande inte förstå vad hon kan ha fått i sig och det är lite frustrerande ifall det är något ute eller inne. Man vill ju förhindra att det händer igen. Hon blev dock ordinerad vila ett tag och just nu ligger den en vacker liten sheltie och sover brevid mig i soffan. Det är så skönt att ha henne hemma igen.

Har lånat hem en luftfuktare från jobbet som förhoppningsvis kan göra så att jag sover bättre på natten och kanske slipper väcka hela huset med mina snarkningar :P

Det rusar i hundra knyck nu innan jul. Det är verkligen fullt upp. Varje dag är det något som ska fixas. I dag blir det julklappshandel direkt efter jobbet, imorgon är det handbollsträning och på fredag ska vi äntligen hämta vår efterlängtade kyl & frys. Inte en dag för tidigt. Tanken är att i mellandagarna när jag och Tommy är lediga ska vi fixa lite hemma. Jag ska lägga färdig golvet i Isaks tv-spelsrum och Tommy får måla och fixa i köket.

I helgen är det kalas och handbollsmatch. På söndag möter jag upp Isaks pappa och Isak ska få åka till underbara, härliga och vackra Bohuslän under jullovet. Jag och Tommy kommer ner till Västkusten dagen innan julafton och hämtar upp Isak för att spendera natten till julafton på hotell med mysig julfrukost på julafton. Sedan spenderar vi julafton och juldagen tillsammans med min syster och deras familj. Jag och Tommy åker sedan hem, och lämnar Isak kvar i Bohuslän, för att åka och träna hund på annandag jul.

Vi har bokat tid i hundarenan i Kungsör så vi är ett gäng som ska dit och träna ett par timmar. Ska blir superkul.

Ett underbart vackert väder idag med och med det är det kommer även kylan. -15 har vi och det var väl runt -10 på dagen trots att solen var framme. En liten pulkatur hann jag och Isak med under dagen mellan skidskyttesändningarna.


Isak körde snowboard på pulkan.


Det var inte det lättaste.


Man blir aldrig för gammal för pulkaåkning och det är ju självklart Isak som håller i kameran.

En koltrast (hona). Tror vi i alla fall :P

Vi har fått ett nytt helgnöje på helgerna nu när vi matar småfåglarna. Vi försöker identifiera så många arter som möjligt. Det är inte hiskeligt många olika ännu men det är ändå kul att se. I helgen har vi haft två nya arter vid matbordet. Talltita och en koltrast av honkön. Mest är det talgoxe och blåmes som är de flitigaste gästerna men ibland kommer det någon annan art.

Hittills, vad vi tror och vilka vi sett, har varit här och hälsat på.

Talgoxe
Blåmes
Pilfink
Koltrast (hane och hona)
Gulsparv
Talltita
Större Hackspett
Nötskrika, vad vi tror i alla fall..

Efter en promenad på åkern så tog Pana sig en välbehövlig tupplur på sin favoritplats.

Idag har Tommy tagit med sig de två stora tjejerna och åkt till Askersund för att tävla. Då passar jag på att ha lite kvalitetstid med Pana. Hon var så nöjd med att få sova i sängen och snarka hela morgonen. Hon brukar ha lite myror i brallan på morgonen men idag sov hon gott. Jag får lite rapporter om hur det går för Tommy och det är blandade resultat men han är nöjd med hundarna.

Grattis, i efterskott, till Lottie och hennes grymma hundar som har blivit utsedda till årets Bragdhund av Svenska Kennelklubben.

Ni kan läsa om hur det gick till på Lotties hemsida i hennes gästbok. Lottie är uppfödare av Pana och det är Panas duktiga Pappa Oscar som är en av bragdhundarna.

Det är inte svårt att veta vem som är pappa till Pana på den här bilden :P De är rätt lika med sina uppspärrade ögon vid fotografering. Gullhundar..

Just nu har en liten tanke slagit rot och börjat gro. Jag har sedan tidigare varit väldigt intresserad av tävlingspsykologi och i perioder jobbat mycket med detta med mig själv. Det är nästan alltid svårast att jobba med sig själv och lättare att jobba med andra, så upplever jag det i alla fall. Jag och Tommy har nu i två säsonger hjälpt till att träna Isak och hans fotbollslag i fotboll. Nu när fotbollen är slut så tar handbollen vid och där sitter jag och häckar på mer eller mindre varje träning och är givetvis med på varje match.

Det jag funderar mycket på då är att i både handbollen och fotbollen är det väldigt tekniskt och duktiga spelare individuellt men de får inte riktigt ihop det som lag och det är så synd. Jag har analyserat detta en hel del och ventilerat lite med Tommy och några till runt om lagen om vad det svåra i samarbetet ligger. Man ser en del tendeser om varför det inte fungerar inom laget i vissa fall är det ganska uppenbart när de inte alltid kan uppföra sig reko mot varandra och visa varandra respekt. Fokus är också en svår del för dessa killar som är tio-elva år, det är något de måste jobba hårt på. Att få dem samarbeta och börja spela som ett lag är en stor utmaning.I vår kommer jag inte hålla i fysträningen på samma sätt som förut så hade jag tänkt att utöka träningen med tävlingspsykologi, samarbete och gruppdynamik. Kanske lägga in ett pass i veckan eller varannan vecka med samarbetsövningar varvat med teori och aktiv tankeverksamhet såsom lite frågeställningar som varje barn får ta med sig hem och fundera över. Till exempel. Vad vill jag med min träning? Vad vill jag uppnå med laget? Vad vill Vi som lag?

Jag letar nu material om gruppdynamik, samarbete m.m för barn/ungdomar och jag hoppas att min motivation och energi håller i sig så jag kan implementera detta i träningen till våren. Förhoppningsvis kommer jag att lära mig massor på vägen som jag kan ha nytta av i mitt eget tävlande med Eo. Efter jag har hittat lämligt material så ska jag skriva ner en plan som vi ska försöka följa till våren och hoppas på framsteg..

Äntligen har temperaturen sjunkit lite så man kunde ta sig ut och träna lite. Vädret var inte lika vackert som igår men vi fick till två stycken slalompass.

Vi har enbart kört 4 pinnar innan med alla möjliga ingångar och byten så nu trappade vi upp svårigheten lite och lade till 4 pinnar. Jag gjorde det lättare genom att enbart köra raka skick och ha en några meter emellan de två 4pinnars slalomarna. Det var alldeles lagom svår träning idag, vi låg på ca 75-80% rätt. Hon har ett härligt fokus och ger järnet. Vi ska jobba vidare och snart så ska slalomarna närma sig varandra ännu mer så det blir 8 pinnar på rad.

Det var ganska kallt men en sväng med hundarna är ju tvunget när det är så fint ute. Vi har fått upp fågelbordet och genast började det komma lite olika fåglar. Tyvärr så fick jag inte bild på en större fågel som jag inte vet namnet på. Den var större än hackspetten som var här och åt lite och den hade en lite ljusbrun färg. Hoppas den kommer tillbaks så jag får en bild på den.

Här är en liten bit av vår baksida med äppleträdet och fågelbordet. Precis bakom den snötyngda häcken går skidspåret som är ett flera kilometer långt spår runt åkrarna.


Några olika fågelarter, hoppas på fler.


Den glupska hackspetten


Promenaden idag med tjejerna blev den lilla rundan på åkern. Sådana här dagar tycker jag är ok att man inte kan träna för när man ser hundarna som springer i den djupa snön så är det träning nog. Det är riktigt jobbigt för dem, även för mig..



Våra fina tjejer

Just nu så saknar jag mina hundnördskompisar så otroligt mycket. Jag har ingen här i Strängnäs som jag kan nörda hundar ihop med på det sättet som jag gjorde i Munkedal. Tommy, han tröttnar efter några minuter. Typiskt killar.. I Munkedal träffades vi hundnördar ofta och pratade och tränade hund i flera timmar. Promenerade och pratade hund, kollade på agilityvideos och analyserade tills vi stupade. Vi samlades och åt god mat och pratade givetvis hundträning. När den aktuella tävlingskalendern för kommande år publicerades brukade vi träffas för planering av det kommande tävlingsåret tillsammans.  

Det är så svårt att ha den drivkraften själv hela tiden och jag tappar den i perioder när jag är själv och inte får den inputen som jag är bortskämd med. Detta blir då mina små snoopdoggydogar lidande av och vi hittar inte på så mycket konstiga saker längre och det viktigaste är allt är planeringen och framförallt utvärderingen av träningen som jag tappar. Som sagt, Tommy är inte så road av detta och han tycker jag är skitjobbig när jag babblar om mina funderingar runt en massa, enligt honom, oviktiga saker.. Han kör mest på i sin träning och det funkar bra för honom men jag har svårare för det. Jag vill gärna reflektera över varför jag gör vissa saker. Det är vid denna årstiden när man inte kan vara ute och träna på samma sätt som jag saknar det extra mycket för det är då all planering av nästkommande år började dyka upp och en massa konsiga ideér om olika typer av kurser man kunde anordna och så vidare. Nu får jag försöka nörda själv och det är inte lika roligt.