Panas andra gång i fårhagen. Denna gång utan instruktör. Gissa om jag var förvirrad för jag har ingen aning om hur man ska röra sig.. Men det gick ganska bra. Skönt att (än så länge) Pana är ganska lugn med fåren och har ingen tendens att jaga dem eller bita. Hon tyckte det var skönt när de stod still i hörnet, hihi. Skönt att det snart är kurs så jag får lära mig hur man ska röra sig i fårhagen för att hjälpa henne. Piskan hade jag som en förlängd arm och trodde i min enfald att fåren skulle se den, men de struntade fullständigt i den haha. Linan hade vi inte behövt ha för Pana var otroligt lyhörd och det var mer en säkerhetsåtgärd från min lekmannasida.

Igår var jag och Tommy iväg och skulle låta Pana få träffa får för första gången. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Troligtvis hade jag väntat mig en helt galen hund röjandes bland fåren men ack vad jag misstog mig. Först var hon väldigt tveksam till dessa konstigt luktande, bräkande, ulliga saker som rörde sig när man gick mot dem. Jag var inte så förvånad över att hon skulle tycka de var så konstiga och hon sökte kontakt med oss människor och försökte få igång Stefans hund Chip och leka istället för att kolla på fåren. Det som förvånade mig mest var att hon faktiskt sökte stöd hos mig. Det gjorde mig väldigt varm om hjärtat att hon kan känna stöd hos mig och ville ha min hjälp. Det är början till en bra relation.

Ni kan se på filmen nedan hur det hela, nja inte hela för Tommy fick inte med själva ”tändningen”. Fråga mig inte vad han gjorde för filmade gjorde han inte iallafall. Han skyller på kameran. Jag vet att han inte gjorde det med vilje men klart man blir besviken för en första gång av något får man aldrig igen och Panas tändning på fåren var såå häftigt att se. (Jag tycker om dig ändå Tommy, Puss) Stefan splittrade lite på fåren så att Pana skulle få fram instinkten att samla ihop fåren och Chip hjälpte till att få fåren i rörelse. Det var verkligen som att trycka på en knapp och helt plötsligt vallade hon med en sjyst stil och ett fint avstånd. Jag trodde inte hon skulle tända så som hon gjorde första gången men vilken tjej jag har. Hon vallade faktiskt!!

Vilken känsla och det var nästan så en tår kom för jag var så stolt och överumplad över min tjej. Man behöver inte ens fundera över vad hon är avlad till. Och vad ”stor” hon blev. Hon växte i självförtroende flera meter redan första gången. Jag kan inte bärga mig tills kursen skall starta V. 24. Vi ska till Stefan några gånger till innan kursen och Pana fick sådana fina ord av Stefan. Han tyckte att hon såg jättefin ut och det kunde bli en riktigt bra vallhund. Han tyckte att jag skulle strunta i den där hinderhoppningen och börja valla ordentligt istället ha ha..