Det senaste veckorna har varit en grymt stressig period både på jobbet och privat och jag kan inte påstå att jag har varit direkt stabil i mitt beteende. Detta går såklart ut över min familj och hundarna. För familjen kan man ju försöka förklara vad man tror pågår inom en men hur gör man det för hundarna? Även om man inte direkt blir arg på dem så tar de åt sig ändå. Eo skäller mer än vanligt, Peg steppar, stressar och flåsar och det kan jag ju säga att det gör inte saken bättre, hon kan driva en till vansinne.... Pana är mest lugn och coolast av de tre. Hon tycker det är jobbigt när det är stökigt i flocken och går gärna och lägger sig under bordet. Ute låser/eye:ar hon sig än mer på Peg som mest springer omkring och är en yrhöna och Pana blir mer eller mindre okontaktbar och då blir det koppel på...

När man tappar tålamodet på tre röda så är det inte så lätt att vara hund och jag får så dåligt samvete direkt efteråt för man ser ju att hundarna inte fattar ett smack och det dåliga samvetet är nästan det värsta. När man för en gång skull har försökt att träna lite och så går det helt åt h-vete. Då är det ännu värre. Då kommer tankarna.. har jag förstört all träning nu? Kommer hunden/hundarna inte vilja göra denna uppgift igen osv osv.. Oftast blir jag inte arg på hundarna utan på mig själv eller mest på Tommy om han är med och tränar :P.. men hundarna påverkas ändå. Jag är inte fysiskt otrevlig mot hundarna men det räcker att höja rösten och bli irriterad så är det träningspasset bortslängt och hundarna blir osäkra på mig. I vanliga fall brukar det vara balsam för själen att åka och träna med hundarna och jag brukar alltid vara på bra humör när vi har tränat men nu verkar inget funka. Jag hoppas verkligen att denna tunga period lider mot sitt slut för just nu är jag så matt i kroppen och jag orkar inte med någonting och vill bara sova. Det kanske är vårdepressionen/längtan efter vår som gör det. I vilket fall måste det snart gå över...

Är hundar någonsin långsinta eller är de förlåtande individer?? Jag hoppas på det senare...