Så här i efterhand är jag lite besviken och konfunderad över Rättvikstävlingarna. Inte tävlingarna i sig men min egen insats. Varför ska jag vara så förbannat feg!!!

Jag körde enbart lagklasserna vilket jag är väldigt nöjd med för vi hade inte orkat vara i Rättviks körhall så länge i den ljudnivån. Första klassen på lördagen var en hoppklass och vi i laget var riktigt laddade, vår första lagstart. Vi gjorde helt ok ifrån oss. Ella var lite överladdad och var högt och lågt över banan men hon sprang som en galning som vanligt. Otroligt snabb och duktig hund. Eo gjorde bra ifrån sig. Kändes stabilt men, som vanligt måste jag säga, dummade hon sig i ingången av slalom och vi drog på oss en femma. Det gick inte riktigt så snabbt som jag vill men men... Ronja fick också en femma ingången på slalom och Danni fick en femma mitt i slalomen.

Vi gick i mål med laget och det var det viktigaste. Vi drog på oss femton fel men var ändå nöjda. Det visade sig att det skulle räcka till en fjärde plats och en SM-pinne.. Yehoo.. det var ju superkul.. tills... ca 2 timmar senare visade det sig att det hade blivit fel i resultatredovisningen och vi blev omkörda av ett lag och halkade ner till femte plats och missade vår pinne... Det var riktigt surt faktiskt.

I agklassen på lördagen var vi enbart tre hundar och det var en skitkonstig bana. Jag gick runt på tio fel och resten av laget diskade sig. Det visade sig senare att inget av 16 smallag hade tagit sig igenom denna bana!! Av 28 largelag var det 1 lag som tog sig igenom och vann på 20 fel... Samma var det i medium.. Ni kan ju bara tänka er vilken bana det var.

Min tävlingsdag slutade tidigt så jag tog Pana och Eo med mig hem till stugan och spelade spel med Isak. Därefter däckade vi i sängen och sov en välbehövlig middagssömn. På kvällen var vi ett helt gäng som gick till kinarestaurangen och käkade god mat, alltid lika trevligt.

På söndagen började min tävlingsdag inte förrän 14,45 så jag hade en lång sovmorgon sedan spelade jag och Isak lite spel igen och var ute med hundarna. Väl nere i hallen så började vi vakna till liv igen och började ladda. Jag var riktigt laddad och det skulle bli så kul.

Vi började med agilityklassen. Ella gick in och gjorde ett superlopp men tyvärr en riven pinne. Jag gick sedan in och gjorde en nolla. Malin drog på sig 10 fel och Dannie var i högt och lågt så de drog på sig lite fel men vi slutade på 15 fel.. Trodde vi. Det visade sig att alla utom Ella hade tidsfel!! Ronja och Dannie strulade i slalom så det kan jag förstå men att jag fick tidsfel fattar jag inte. Klart det inte var ett klockrent lopp men tidsfel, nä det ska jag inte ha. Jag vet att det egentligen inte är så mycket att hänga upp sig på men jag gör det ändå. Det är riktigt irriterande. Det var mååånga som fick tidsfel. Till exempel laget som vann hade 2 av 3 hundar tidsfel. Undrar hur domarna har räknat referenstiden? Nu var det bara att ladda om till hoppklassen.

Hoppklassen var en riktigt kul bana och jag hade bestämt mig för att inte fega. Nu minsann skulle jag sätta de där blindbytena som jag hade planderat för.. Gahhhh... jävla fegis!! Jag blir så arg på mig själv. Eo gick som klocka och var hur taggad som helst och jag startade superbra och var grymt fokuserad vilket hon kände och det gjorde ju att hon ökade farten precis som jag ville. Första blindbytet missade jag men fick fick räddat upp med ett bakombyte så det blev bra ändå men sedan körde det ihop sig in nästa blindbyte. Min hund kom som en katapult och jag sprang inte på ordentligt och disken var ett faktum. Varför blir jag så passiv och inte vågar springa på. Det är det andra irritationsmomentet i helgen. Eo gick så bra i hopploppet men så fegar jag och då är det kört. Nu diskade sig resten av laget också så det blev inget resultat för oss i Rättvik. Men mersmak gav det definitvt..

Ser fram emot nästa års Sm-period. Då ska vi vara med att kriga.

Äntligen!! Äntligen fick vi visat vad vi kan.



Jag var lite irriterad efter lördagens två lopp i Flen för det var slalomen som strulade. Eo var osäker och gick ur tionde respektive 11 porten i de två lopp vi startade i. Hon hade inte något riktigt driv heller i något av loppen. Hopptrean var en så svintråkig och svinjobbig, springmässigt, bana. Det var bara raksträckor knappt någon sväng. Var bara att springa. Jag gav järnet och låg på Eo hela vägen så när jag kom till slalomen hade jag glömt andats på hela vägen dit så det blev bara pannkaka och jag bara kippade efter luft. Eo hackade sig igenom slalomen och gick dessutom ur i 11 porten och vi tappade flera sekunder bara i slalomen.. Trist. Men vi spurtade i mål och Eo var lika glad som vanligt och det är ju tur det.

Igår var det Eskilstuna BK som gällde. Jag och Malin möttes upp i Strängnäs för att samåka till tävlingen där det enbart var klass 2. En dubblerad agilityklass och det passar oss perfekt då vi behöver pinnar i agilityklassen. Första loppet för min del var sådär. Eo hade inget fart och tryck och vi missade slalomingången med någon centimeter och fick en vägran men kändes stabilt och ett Ok lopp. Det jag var mest nöjd med var att jag hade en plan för slalomen ifall det skulle bli fel. Jag fick hjälpa Eo in i slalomen men sedan var det en väldigt fin slalom som hon visade upp så vi sprang på, hon tog också ett väldigt dåligt tajmat byte av mig och bara det är ett stort framsteg jämfört med bara ett halvår sedan. Malin drämde till med en nolla och vinst. Därmed sin sista pinne och uppflyttad till trean. Stort grattis till er :)

Andra loppet var samma bana fast omvänd. Det var inte så många starter i varje klass men alla smallhundarna var duktiga så det gick inte att "fega" sig till en pinne. Jag var lika fokuserad på slalomen detta loppet och hade samma plan, dessutom körde jag någon typ av affirmation och sa till mig själv åtaliga gånger att den här ingången kan vi. För det visste jag ju att vi kan. Shit vad hunden sprang... Eo var helt toppen. Vilken fart! Vilket tryck! I love it... Det var så häftigt och vi körde som aldrig förr. Det fanns ingen tvekan någonstans, den lilla prinsessan var super fokuserad och njöt lika mycket som jag och det var en sådan lättnad när jag gick i mål att vi faktiskt hade nollat och sprungit fort. Nu fick vi äntligen visat vad vi kan. Eo pressade tiden fyra sekunder från förra klassen och sprang in på 35 sek. Hon var snabbast av alla i alla storleksklasser. Det är min tjej det.  

I helgen har vi varit och tävlat i Frövi, eller jag tävlade på lördagen och Tommy på söndagen då vi var på kräftskiva på lördagskvällen. Behöver jag säga att det var Tommy som körde.. Jag och Isak tog oss en långpromenad hemåt mitt i natten i stället och sov ut på morgonen.

Tillbaks till Frövi.. Eo är såå härlig och häftig nu. Vi börjar komma tillbaks till gamla takter och hennes och mitt självförtroende ökar hela tiden. Hon har inte riktigt den farten jag vet att hon kan ännu men säkerheten börjar komma mer och mer och efter det kommer farten att öka ännu mer. Nu kan jag till exempel gå in och göra framförbyten innan balanshindren, något som jag inte kunde göra för 3 månader sedan. Vi har fortfarande lite svårigheter med slalom men den kommer mer och mer den också.

I agilityloppet så hoppade hon gungan bägge dagarna så det är något vi måste träna mer på men jag får vara försiktig då gungan är ett hinder hon tycker är svårt, dessutom var det en otroligt seg gunga men hon hade inte mycket tillstymelse till att stanna. Bara mer träning, inget jag hänger upp mig på. Slalomingångar är något jag inte heller har nötit supermycket och det är lite medvetet för att hon fixar ju inte de riktigt lätta ingångar rakt fram i hög fart på tävling så jag har lagt mycket tid på stadgan och motivation. Det blev väldigt tydligt i hopploppet att jag måste börja träna på ingångar där hon så att säga går in på fel sida från mig. Jag har lärt in henne att är hon på vänster sida så ska hon pricka ingången och är hon på höger sida så ska hon runda pinnen och sedan har vi inte kommit vidare därifrån i träningen. Detta går ju oftast att lösa med olika handlingsalternativ men ibland blir det riktigt dåliga alternativ och det vill man ju inte ha i ett agilitylopp.

I hopploppet vågade jag inte helt enkelt testa hennes kunskap i ingången utan ville hjälpa henne så mycket som möjligt då jag vet att slalomen är vår akilleshäl och jag tryckte runt henne på första pinnen istället för att underlätta. Jag MÅSTE träna vidare och på svårare ingångar nu när hon är taggad igen och har motivation att börja nöta slalom. På söndagen körde Tommy och även han fick fel på gungan då hon hoppade igen men hon hade bra fart och kanonkontaktfält. I hopploppet tokdiskade han henne då hon hade varit helt galen och sprungit som en galning. Ha ha.. Jag sa till honom innan han åkte att hon har börjat springa lite fortare och framförallt i hopploppen men hon hade visst varit ännu galnare sa han.

Jag är fortfarande grymt nöjd med  utveckling av min handling den här sommaren och jag börjar bli säkrare och säkrare. Framförallt så är jag nöjd med min utveckling om hur jag har blivit medveten vid ett lopp. Förut kunde det mer eller mindre vara svart när jag gick i mål och väldigt stressat. Nu är jag mycket mer lugn, balanserad och fokuserad. Samma gäller Eo, hon har utvecklats så mycket de sista månaderna. Hoppas utvecklingen fortsätter.

Farten har börjat komma tillbaka och nu så blir hon inte störd om jag kommer lite fel i bytena. Hon skäller lite på mig men fortsätter sedan som en katapult. Vi har massor av kvar att träna på. Bättre svängar, stabilare slalom och kontaktfält är några bitar som ska nötas nu i höst och vinter. Det är synd att tävlingarna börjar mattas av nu när vi är på g.

Här är loppen från i lördags..

Bilden är hämtad från Smartaagilityhinder.se
Då var slalominlärningen av Pana påbörjad. Det har varit en lite skakig och förvirrad start för den lilla bruna och hennes tränare.. Men det sista träningspasset gick riktigt bra om jag får säga det själv. Hon är grymt lättlärd och hur skön som helst den lilla bruna. 

Jag har velat lite fram och tillbaks hur jag ska lära in slalomen men nu har jag bestämt mig. Jag har läst och surfat runt på youtube så det känns som jag är ganska klar över hur jag ska starta i alla fall. Min tanke är att köra 2x2 metoden de första fyra portarna för då får jag ingångarna rätt med en gång och Pana får verkligen tänka och känna efter på pinnarna. Jag har inte läst eller sett Susan Garretts film och 2x2 utan utgår från en film på youtube som jag gillade. Tjejen som gör filmen har baserat det på Susan Garretts böcker och filmer.

Efter inlärningen på de fyra pinnarna är "klara" så är det tänkt att jag ska lägga på slalombågar på resterande pinnar. Det för att jag inte vill ha samma problem med Pana som jag har haft (har) med Eo och det är att hon hoppar över portar hipp som happ inne i slalom. Eo är delvis inlärd med en variant av 2x2 och jag vet fler som har haft samma problem som Eo med slalomen. Det är ju säkert så att jag har missat någon komponent i inlärningsfasen och jag är inte riktigt på det klara vilken det kan tänkas vara, förmodligen att jag har gått för fort fram, men nu tar jag det säkra före det osäkra och lägger på bågar till Pana. Sedan kan det tränas muskelminne..

Det är så kul att se utvecklingen med Pana och idag ska jag lägga på nästa par pinnar om hon fortfarande är lika snabbtänkt som sist träning.

Här är ett av de klipp som jag har kollat på.

När vi var på Bergslagsveckan träffade jag Eos uppfödare, Christina Kosinski, från Norge. Det var kempegreit att ses igen. Det var länge sedan nu och hon hade med sig Toya, Eos mamma, som nu är 12,5 år och Junior, halvbror, 9 år.

Eo regerade som vanligt, blev helt tokig när hon träffade Christina. Eo blir så glad när hon ser dem, det är så härligt. Eo var ju en fodertik från början och jag behövde aldrig tänka tanken på att Eo inte ville åka dit och jag behövde inte oroa mig för att hon inte skulle trivas. Eo fick våren 2008 tre stycken valpar som idag är agilityhundar i Norge allihop. Det var kul att höra och jag skulle få lite bilder mailade till mig från Christina.  

Jag hann bara se Junior in action och det är fortfarande bra fart i honom trots sin ålder. Han har haft en god karriär med många år i norska agilitylandslaget och medaljer från både VM och NM om jag inte missminner mig.

Junior


Eo. Visst är de lite lika.. iallafall från sidan :P

Jag och Eo laddar inför vår start


Nu är vi hemma och mellanlandar i Åker innan vi i natt drar vidare till Gotland för lite semester och i slutet av veckan nya agilitytävlingar.

Agilitytävlingarna ja.. Jag kan ju inte låtsas som om jag är nöjd med mina resultat med tanke på att vi har diskat oss i mer eller mindre varje lopp. Det jag är mycket glad över är att Eo har verkligen sprungit varje lopp och det var inte förrän sista hoppklassen vi hade lite kommunikationsproblem. Det var inte så konstigt, både jag och Eo var väldigt trötta. Jag överlät sista dagens tävlande åt Tommy. Efter fem dagars tävlande var jag slut helt enkelt.

Det jag är mindre nöjd med är att Eos självförtroende inte tycks smitta av sig på slalomen. Det är fortfarande utan tvekan det allra svåraste hindret och har så alltid varit för den lilla prinsessan. Det var enbart en dag av sex dagar som hon var klockren på slalomen. Det är lite jobbigt måste jag säga. Kontaktfälten har varit lite blandade. Hon tjuvar på balansen och jag har tappat henne minst två gånger på balansen när hon bara ökar och ökar och inte har en tillstymelse till att stanna. Grr..

Det jag är otroligt nöjd med är att Eos och mitt självförtroende trots allt har ökat och jag måste jobba vidare på detta spår nu. Jag tycker att jag har tagit ett Stoort kliv framåt i min handling genom att vara superfokuserad och väldigt lugn när jag har kört mina lopp och tagit ett hinder i taget. Det är snarare så att jag har varit alldeles för passiv i min handling. När hände det senast... Med Peg är jag supernöjd för jag har styrt hennes lopp och inte som det brukar vara.. att Peg styr. Det var bara första agilityloppet som Peg var helt galen och struntade fullständigt i mig, men i nästa lopp var jag mer bestämd och jag bestämde hela loppet. Vilken härlig känsla.. Peg har förövrigt varit kanon att köra dessa dagar. Jag var lite passiv i vissa byten och direkt är man körd.. Det går undan när Peg kör. Kul men svårt..

Något som är super roligt är att Eo tycker det är så häftigt med blindbytena. Hon är så nöjd över att slippa framförbytena. Hon är klockren i bytet och hon laddar extra, det är häftigt. Eo slipper nu att vi hamnar front mot front och hon slipper mina trassliga, tröga fötter som inte byter fort nog så hon vet var hon ska. Vid blindbytet går ju fötterna rakt fram hela tiden men hon korsar ju bara min väg bakom mig. Passar prinsessan utmärkt.

Gissa om hunden rev..


Till sist vill jag gratulera alla Strängnäsekipage för en strålande insats i Bergslagen.. Jag kan inte ens räkna till alla pinnar ni kammade hem under veckan som gick... SLKK är på rejäl frammarsch i agilitysverige :)

Vi har spelat volleyboll i dagarna 2 och mina blodkärl är lite ytliga. Detta resulterar i blåmärken, så nu ser jag ut som en jag vet inte vad på handleder och tummar. Tyvärr strejkar mitt photoshop så det blir ingen bild, men jag ska försöka mig på programmet imorgon igen. Trots svullna och onda handleder så har det varit superkul och vi har verkligen blivit bättre för varje dag. Imorgon hoppas jag att vi får till en match igen och jag hoppas mina armar fixar det. Jag får linda armarna hårdare imorgon.

Nu har vi varit lediga i en dag och den spenderades i Ludvika och sedan en fika ihop med Birgitta och Ingela i deras hyrda hus. En härlig dag.

Tävlingen igår gick som det brukar.. skit. Vi gick i och för sig runt men med 15 fel. Ett hoppat kontaktfält, gick ut i tionde porten igen!!!! och en vägran som var mitt fel. Hon sprang på riktigt riktigt bra så det får jag vara nöjd med men Eo var inte lika följsam som dagen innan. Jag vet att jag måste se långsiktigt och vara glad för alla framsteg vi gör såsom att hon faktiskt springer på riktikt riktigt bra och inte springer förbi hinder och håller på men... jag blir ändå frustrerad över att vi aldrig kan göra en nolla. Hur svårt kan det vara???? Jag vet verkligen inte vad jag gör som är så annorlunda på tävlingen än mot träning.. Jag analyserar mina filmer och visst kan jag göra lite fel här och där men jag känner mig ensam på banan ibland. Jag upplever det som att vissa hundar kan ställa upp på deras förare och hjälpa dem men jag känner aldrig att Eo gör det. Varför går hon ur i tionde porten när vi ska rakt fram efter slalomen??? Hon har gjort tusen slalomar och kan hon inte hålla i sig och göra sitt jobb även om jag är liiite felplacerad?? Näpp, inte Eo.. Allt ska vara perfekt, men jag är inte perfekt, kan inte vara perfekt. Jag fatar verkligen inte hur svårt det ska vara att ta sig igenom en bana..

Imorgon är en ny dag och då ska jag tävla två lopp med Eo och två lopp med Peg. Jag både ser fram emot det och samtidigt inte.. Jag är lite rädd måste jag erkänna.. Jag vill ju så gärna och jag vet att båda hundarna är superduktiga, men vad hjälper det när man aldrig tar sig runt.  Jag får köra lite affirmation innan jag går och lägger mig.

Jag är inte rädd, jag kan springa agility!

Någons tollare :P


Tävlingarna har börjat i Smedjebacken. Rent spontant känns det som det har gått bra för alla utom mig. Jag är jätteglad för alla de andras framgångar så det är inte det. Min frustration är att det aldrig vill sig på tävlingarna. Jag kör ett lopp om dagen nu de första tre dagarna då det bara är klass 1 och 2 som tävlar de första dagarna. Jag tävlar (fortfarande..) i agilityklass 2 men i hopp 3 så i slutet av veckan får jag köra två lopp om dagen med Eo. Det första loppet igår blev disk när jag gjorde om A-hindret, dock hade jag redan fått fel i slalom.. Där gjorde jag mitt vanliga fel.. Jag låg för långt fram sedan var det lite trix, men det stora hela var kanon.. Hon sprang som en galning, precis som jag vill ha det.

Idag blev det ännu en frivillig disk fast på gungan denna gång då hon hoppade den. Innan dess hade jag fått fel ingången i slalom igen!! Jag låg för långt fram och Eo springer som på beställning förbi. Men... och nu är det ett stort MEN.. Jag är så stolt över mig själv i detta loppet. Jag var så nervös och så sammanbiten att jag mådde illa hela banvandringen, och jag satte stor press på mig själv att jag minsann inte skulle stressa och springa ifrån henne utan gå brevid henne om det skulle behövas. Det behövdes inte kan jag säga för fy xxx vad det gick bra och jag är så nöjd över mig själv. Jag stressar så under loppen att jag inte "ser" hindren men idag var jag cool lugn och jag tog varje hinder, ett i taget och det var en helt ny känsla och det var så häftigt. Eo sprang som en galning och var hur lyhörd som helst. Eo hoppade som sagt gungan för jag tvekade en sekund men vi tog om hela sekvensen med tunneln innan gungan så det inte bara blev gungan igen utan Eo fick verkligen göra om kombinationen. Sedan stod hon ca 2 sek på kontaktfältet på gungan innan vi spurtade i mål. Vilket jäkla bra lopp och det var länge sedan jag fick så mycket beröm för ett lopp. Tack, det värmde verkligen...

Imorgon så måste jag försöka hitta den coola känslan igen. Shit vad kul det var och Eo var en pärla....

Jag börjar bli riktigt nervös inför tävlingarna kommade vecka. Jag har liksom inte hunnit tänka så mycket för det har varit fullt upp med jobbet och allt runt omkring hela tiden.

Men nu slog det mig.. jag ska tävla på söndag. Jag kommer knappt ihåg när jag tävlade sist och nu är jag supernervös. Jag vet att Eo är duktig och vi har gjort massor av framsteg denna vår och sommar men frågan är om vi håller på tävling. Här ligger det mycket på mig att jag verkligen hjälper henne och inte "glömmer" av henne eller låter henne ta för stort ansvar nu i början. Jag ska försöka gå in och hjälpa henne så mycket som det behövs även om det går i snigelfart.. Farten har hon, det är bara att bygga upp vårt självförtroende i tävlingssammanhang så kommer farten med stormsteg. Det är jag övertygad om.

Något jag får fundera på innan tävlingen är om hon gör tvärtom, alltså låser sig på tunnlar eller balansbom och bara drar för hon tycker situationen blir jobbig. Hon gör antingen eller. Helt ostyrbar blir hon och bara springer som en galning till alla tunnlar hon ser. Det är inte roligt i den stunden men i denna stund när jag skriver detta så sitter jag och småfnissar, för Eo är såå söt. Hon springer allt vad hon orkar in i en tunnel och kommer ut supernöjd men så ser hon mig som inte är lika supernöjd för vi skulle förmodligen svängt innan dess, och då skäller hon ut mig.. så där bara.. mitt på plan.. Min gapiga lilla vackra prinsessa.

Åhh vad jag fortfarande är nöjd över träningen i Onsdags. Jag mötte upp Malin och Frida på klubben och de hade byggt upp en fartig men ändå med träning på tajta svängar. Detta passade mig utmärkt för det är precis det jag behöver träna på. Jag hade med mig både Peg och Eo då jag ska tävla Peg en del i sommar och vi behöver köra ihop oss lite. Det är väldigt svårt att köra med dessa två olika individer men det är bara och träna på så hoppas jag att vi kan ta oss runt några banor i sommar.

Eos svängar finns inget att klaga på, hon är extremt snäv och väldigt lyhörd, lite för mycket ibland kanske. Det känns som vi börjar köra ihop oss lite mer och hennes och mitt självförtroende ökar för varje träning. Hon ger verkligen järnet på träningarna. Det jag måste tänka på hela tiden är att inte tappa henne och komma för långt ifrån henne. Det är så lätt hänt att falla tillbaks i gamla mönster. Det jag var mest nöjd med sist träning var när Eo, och även jag, började bli lite trötta och hon började rusa runt och spela oförstående och skälla hysteriskt var att jag då tog en micropaus. Direkt efter var vi på banan igen och jag jobbade verkligen igenom Eo genom den "svåra" passagen och sedan drog Eo upp tempot igen och var sitt självsäkra jag igen. Jag kände det som ett stort genombrott. Eo ska minsann inte få slippa undan så fort det blir lite jobbigt utan man måste jobba igenom det helt enkelt och det blev så himla bra. Det kändes riktigt riktigt bra.

Med Peg är det en helt annan femma att köra. Hon är otroligt duktig och genomtränad och hennes kontaktfält riktigt bra. När det gäller kontaktfälten är det till att träna på att hon inte ska lämna för tidigt som hon har en tendens att göra med mig. Peg tycker inte att jag är lika bra på att visa henne runt banan som Tommy så Peg "kan själv".. hon är söt ibland den knasiga bcn. Förövrig är jag nöjd med träningen, det jag dock funderar på är att jag inte fick till svängarna så bra som jag vet Peg kan. Jag var verkligen övertydlig när jag visade passagerna.

Speciellt en passage när vi skulle vända tillbaks direkt efter hindret. Hon brukar korta av steget fint och snika sig runt hinderstödet, men i onsdags var hon inte alls så tajt som hon brukar och hon ville inte riktigt korta av steget. Hmm. det ger mig lite huvudbry. Har hon ont någonstans eller var jag inte så tydlig som jag tyckte att jag var? Hon har varit och simmat en del redan så det kan vara att hon känner av det lite men hon ska få sig en genomgång med massage och lite vila så är hon fit for fight igen.

Då var SM i agility och lydnad över för i år. Det har varit ett toppenSM. Karlstad med flera är riktiga proffs på att anordna stora tävlingar. Det som jag verkligen har varit mest glad över detta SMet är att lydnaden bara låg en "gata" bort. Jag fick det bästa av två världar under två dagar kan man säga. Jag är ett lydnadsfreak och tycker det är såå kul men jag har inte tålamod att träna och tävla det längre med mina dogs. Jag tävlade flitigt med min första hund men sedan upptäckte jag agilityn och nu även vallningen. Finns inte så mycket tid kvar och det är tålamodsprövande att träna lydnad. Som sagt, vi får se...

Det som jag påmindes om under lydnaden var hur orättvis bedömningen är i bedömningssporter såsom i lydnaden. Bara för att man har gjort sig ett "namn" så får man ett till två poäng högre än "okända" förmågor trots att de "okända" presterade bättre i vissa moment. Det är skittrist rent ut sagt.

Jag höll en av tummarna helst på min klubbkamrat Mona Karlsson och Alfred som tyvärr nollade i apportering med dirigering. Alfred den busen tjuvstartade... Men Mona var nöjd ändå och nu laddar hon om till VM i lydnad nästa helg i Danmark. Lycka till och visa vad ni går för.

Min nästa tumme var till Therese Johansson från Uddevalla som jag tränade lite ihop med för många år sedan när jag bodde i Munkedal och i år hade hon kvalat in med sin "nya" pumi Chi. Jag kommer ihåg när Therese tränade inför sitt första SM med sin Pumi Klara och vi fick agera närgången hejarklack och mer eller mindre hänga över apporterna för att Klara skulle vänja sig vid publik nära apellplan.

I år gick det strålande för Chi och de låg på fjärde plats efter första dagen. Finaldagen gick inte riktigt lika bra då det var varmare och Chi var inte riktigt laddad men de genomförde ändå ett fint program med poäng på allt och hamnade slutligen på femte plats. Hur bra som helst. Stort GRATTIS till Therese och Chi. Femma på lydnads SM, det är häftigt.

För Malin, Nina, Pelle och Tommy gick lagtävlingen sådär. De gjorde en bra insats i hopploppet och klättrade några placeringar men det räckte inte till något stort i år.

Till alla medaljörer i Agilityn vill jag också säga stort GRATTIS och tack för den spännande tävlingen.

Sitter nu i husvagnen efter första dagen på SM. Det är ett lite annorlunda upplägg i år med enbart ett lopp individuellt idag och sedan är det omvänd startordning i morgon. Förr om åren har de varit kval på lördagen och final på söndagen. Det är riktiga ormbon uppe i toppen och väldigt mycket nollor i alla klasser. Det kommer bli en kanonspännande dag imorgon.

Tommy och Peg gjorde ett bra lopp i agilitylagklassen men drog tyvärr på sig 15 fel, en vägran och två rivningar, men trots allt ett bra lopp med säkra kontaktfält. Laget tillsammans drog på sig 20 fel. Alla i laget gjorde bra insatser men det räcker inte till för imorgon.

Pana tar hela SM med ro och är nere och socialiserar vid lydnad och agilitybanorna. Hon är kanon, lugn och sansad och reagerar inte på högtalare och dylikt. Imorgon blir det till att shoppa ett nytt täcke till tjejen och en ny sele. Eo ligger i husvagnen och sover och är supernöjd med det.

Jag håller även på att försöka fixa med film från sista dagen från vallkursen där den lilla bruna gjorde ett kanonavslut trots sin ringa ålder. En och en annan femöring trillade ner sista dagen. Nu är det vila i någon/några månader och sedan in i fårhagen igen.

I tisdags var det träningstävling på klubben. Det var kul som alltid. Jag är både nöjd och inte nöjd. Jag blir galen på alla konstiga saker jag har för mig. Och är det någon som kan svara på varför man gör samma fel om och om igen, trots att man vet att det inte funkar. Jag har en stoooor svaghet och det sitter i ryggmärgen på något konstigt sätt. Jag vet inte var det kommer ifrån. Det är att vid svängar så överroterar jag med överkroppen och då skjuter jag automatiskt ut höften i sidled varvid det är en utomordentligt bra signal till min lilla sheltie att springa i en stor vid båge förbi hindret. Gahhhhh… Denna signal är förträfflig vid rundahinderpassage men den vill jag inte ha vid vanliga 180 grader svängar. När jag gick bavandringen igår så tänkte jag extra mycket på detta, hur jag skulle undvika överroteringen, men trots detta så gjorde jag den idiotiska ”höftutskjutarsignalen” och Eo är klockren på den. Dessutom gjorde jag den två! gånger och extra kraftigt. Jag blir så trött på mig själv ibland. Detta var i agilityklassen men annars gick det bra. Hon tjuvade på kontaktfälten vilka jag fick göra om men hon har en härlig attityd och springer på. Inget slalomfel i sikte och det känns sååå otroligt skönt om det kunde släppa. Jag hoppas få tag på filmen så ni kan se den idiotiska signalen jag ger Eo. Great dog! Shame about the handler!!

Hoppklassen gick mycket bättre då jag backade i 180svängarna istället för att rotera runt och eliminera risken att skjuta ut höften… och det funkade. Så kul. Nu måste jag börja träna på att backa i svängarna istället för att rotera. Eo svarade fint på backningen så det kan funka. Hoppas..

Vi gjorde en nolla i hoppklassen vilket kändes otroligt skönt och ett pinnhål upp i självförtroendestegen. Det var längesedan vi presterade det. Vi hade lite stora svängar på en del ställen då Eo låser sig lite på hindren och drar iväg och farten i slalom måste vi träna på. Vi har en alldeles för långsam slalom och med att självförtroendet ökar så kommer Eo att trycka på bättre framåt mellan hindren också. Malin och Ronja fick bättre svängar och har en snabbare slalom än vi och klådde oss på tid. De är på gång nu och det är så roligt att se.

Det var en passage i banan som jag inte riktigt fick till med vare sig Eo eller Peg som jag också körde ett lopp med och det var, ni får ursäkta min fina teckning jag har inget fint banritarprogram, mellan 7-9. Jag fick inte till bytet ordentligt så jag kunde förbereda svängen inför nummer 10 vilket resulterade i att hundarna flög över 9 och fick en väldigt vid sväng till nr 10. Jag såg inte någon som fick till den svängen ordentligt.

Det ser kanske inte så svårt ut på ritningen men avstånden var så att det var på håret att man hann till rätt plats om man hade en snabb hund. Denna kombination blir det nog att slipa på vid nästa träning. Testa bakombyte, framförbyte och blindbyte, vilket blir bäst och snabbast. Tidtagning är det som gäller.

Peter Rodins Eema. Från Karlstad förra året.


Igår påbörjades Panas inlärning av däcket. Inga större problem. Vi åkte till klubben direkt efter jobbet och det var så mysigt att bara vara vi. Jag tror Pana uppskattade det också, men risken blir att man tränar lite för mycket. Dte är lätt hänt när man har så kul. Jag gjorde nog lite för mycket igår för den lilla bruna tjejen blev lite vimsig och ofokuserad. Men.. då vet jag på ett ungefär hur mycket hon orkar jobba.

Vi började med det låga däcket och jag shejpade igenom henne. Inga problem. Lite svårare blev det med lite fart, då var det lätt hänt att hon slant iväg på sidan. Det jag märkte när jag skulle ta tillbaks henne var att hon sökte mig inte på utsidan utan sprang gärna in bakom ryggen för att ta hindret igen istället för att gå på utsidan. Bakläxa på cirkelträningen helt enkelt och det tränade vi idag på lunchen. Kändes genast mycket bättre och hon var väldigt följsam.

När det nu gick så bra och hon siktade fint lade jag till ett hopp efter och det funkade så jag testade med ett hopp framför. Men det var alldeles för svårt så det väntar vi med. Till sist så testade jag några däck på fullhöjd och det var lite svårt men hon fixade det fint och det blev några repetioner. Vi hade lite småpauser emellan och låg och mös i gräset och kollade på de andra som var där på klubben och tränade. Härlig kväll.

Nästa vecka är det vallkurs. Jag ser så sjuk mycket fram emot det :)

Läste Emmas blogg som precis varit på kurs för Jenny Damm som också har blindbyten i sin handling såsom många andra och jag började fundera lite mer kring just blindbyten.

Detta med blindbyten är ett nytt inslag i mitt handlingstänk. Vet ej om och hur mycket jag kommer att använda blindbyte men det känns bra att veta att jag och Eo faktiskt kan använda oss av bytet ifall vi behöver. Eo har som ju svårt för när jag klantar till det och inte rör på mina fötter tillräckligt snabbt i framförbytena och hamnar front mot front med henne.

Annica Aller, som jag gick kurs för och testade bytet för första gången, använde blindbytet där man gjorde ett framförbyte. Man kan alltså välja antingen framförbyte eller blindbyte i en specifik situation. Detta är en bra riktlinje för mig som är ny på det här med blindbyte och behöver inte fundera så mycket över hur, var och när. Jag har bra kläm på framförbytena och var min placering ska vara vid ett framförbyte.  

Det jag nu funderar över är om VAR och NÄR man kan och vill använda bytet och om de flesta tänker lika eller om det finns olika kriterier för bytet? Hur tänker ni andra agilityförare runt blindbytet eller tänker ni inte utan bara gör? Det finns säkert många varianter och jag är nyfiken på hur just ni gör om ni gör bytet alls vill säga. Tack för dina tankar Emma.

Isak och Eo gjorde sin andra start i agility i Avesta i helgen. Den första gjorde de förra året och det är ett tag sedan. De har tränat sporadiskt under året. De behöver träna lite till tillsammans för att köra ihop sig lite mer och få Eo att släppa mig mer. På träning funkar det alltid men klart det är skillnad på tävling. Eo tycker ju även att själva tävlingssituationen är lite jobbig så det blir ännu svårare för Isak att visa henne vägen runt agilitybanan. 

Jag är iallafall otroligt stolt över min Isak som gör ett så bra jobb :love:  

Christina Beskows Pippi


Nu har vi avverkat en helg i Avesta med två, vädermässigt, extremdagar. I lördags var det otroligt varmt och idag så har det regnat oavbrutet hela dagen. Vi var på Speedwaylaget Masarnas huvudarena och det var en ganska cool plats och jag var väldigt nyfiken på underlaget som var grus. Tyvärr fick vi inte känna så mycket på det snabba underlaget då ena dagen var det sol och underlaget blev väldigt torrt och halt på grund av det. Idag var det lervälling kan man minst sagt säga och snorhalt. Men det hade det även varit om det varit på gräs då gräs är minst lika halt och lerigt vid denna typ av ihållande regn.

Igår körde Isak med Eo och det gick riktigt bra tycker jag. De är så duktiga.. Tyvärr så gjorde Isak ett byte han inte skulle göra och de kom av sig vilket gjorde att Eo började kolla efter mig. De kämpade vidare och jag är så stolt över dem. De diskade sig tyvärr men man får se till de bra bitarna och innan strulet gjorde de en kanonbra start. Mina duktiga älsklingar.

Jag startade själv idag och jag är relativt nöjd. Första klassen som var en hopp 3 i lervälling och ösregn är jag super super nöjd med. Jag diskade oss för jag sprang helt enkelt fel bana.... Jag vet inte hur det gick till men vips så var vi fel :D.. Men Eo märkte ingenting så jag hittade på en egen sväng innan jag gav mig in i den rätta banan igen och vi gick felfria på den bana jag tog. Jag väljer att se det så iallafall och jag är så nöjd för hon sprang så fint. Agilityklassen gick inte lika bra. Starten gick bra men sedan så gjorde jag en gammal vana som jag försöker vänja mig av vid och det är att jag skjuter ut höften och på beställning så springer Eo ut i en båge och missar hinder. Vi diskade oss där men körde på som inget hade hänt men hon märkte av det ändå och det blev sådär. Hon sprang som en galning och var superspeedad men hon låste sig lite och var inte riktigt så följsam som jag vill ha henne. Vi höll även på att krocka innan slalom då jag var på väg mot slalom och hon hade tänkt att ta balansbommen igen. Hon fick hoppa undan mina fötter och Eo blev så arg. Hon bara tvärstannade och bara skällde på mig. Vi sprang bara i mål diskade och glada efter den fadäsen.

Jag är trots diskningarna väldigt nöjd med helgen då vi klättrade ett steg upp till på självförtroendesstegen och jag vet att vi kan och nu ska vi bara börja resan mot ett bättre samarbete. Nu framöver är det hårdträning på kontaktfälten igen, även om vi inte missade dem idag så var de väldigt osäkra. Ett stort tack till våra klubbkamrater för en trevlig grillkväll på lördagskvällen. Det gör vi om snart.

Blindbyten är något som jag inte har med i mitt sätt att köra av den anledningen att jag trodde att jag och Eo inte skulle kunna fixa ännu en signal när vi kör. Jag har fullt upp med att hålla koll på armar och ben i framförbyten och bakombyten och hur ska vi då klara av att ha en aspekt till att hålla reda på? Men… det senaste året har jag funderat mer och mer på om blindbyten skulle passa oss då Eo tycker det är ganska jobbigt när jag gör framförbyten och vi hamnar front mot front, även om jag försöker snurra så snabbt jag kan. Jag har studerat bytena men inte introducerat det i min handling för jag inte visste hur man skulle göra. Nu när Annica Aller var här och höll kurs så var det ett ypperligt tillfälle att testa. Jag har en tendens att springa för fort och springer väldigt gärna på agilityplan och Annica trodde då att blindbyten skulle passa mitt sätt att springa så vi testade.

Den STORA förändringen för mig och Eo denna kurs var att Annica såg direkt Vår svaghet och varför Eo blir så osäker och inte vill springa på ordentligt. Det var för att jag låg ett steg för långt fram i handlingen hela tiden. Jag var alltid ett hinder före henne hela tiden. Både mentalt och fysiskt. Jag var inte i samma fas som Eo och Eo såg bara ryggen eller sidan på mig hela tiden. Inte konstigt att hon inte ville samarbeta mig med när jag var så nonchalant mot henne. På två dagar har Eo ökat sitt självförtroende och börjat springa på ordentligt. Det är så roligt. Nu gäller det att jag inte glömmer av henne och att vi ska jobba tillsammans hela tiden.

Annica i full fart att visa ett blindbyte



Denna dag har vi tillbringat på agilityplan med Annica Aller. Hittills har det varit väldigt roligt och lärorikt. Jag och Tommy har filmat all träning och vi har hunnit kolla igenom den så vi kan bli ännu bättre imorgon. Vi har en hel dag med agility kvar. Jag har testat en hel nya handlingsvarianter men det orkar jag bara inte skriva om just nu utan jag ska försöka få till en sammanfattning av kursen senare. Men jag har iallafall testat mitt första blindbyte någonsin...