Jag anmälde mig till en tävlingslydnad med Pana för att få tummen ur och börja träna henne lite och eventuellt längre fram åtminstonde starta henne i lydnadsklass 1. Men... efter första kurstillfället som förövrigt gick väldigt, väldigt bra så kände jag ändå att lydnaden är inte lika kul längre.  Det går inte fort nog.. Både i agilityn och vallningen svänger det väldigt fort och det händer saker hela tiden. Lydnaden är så strikt.

När jag var och vallade förra veckan kändes det verkligen som att detta ska vi ta och prova på allvar och då vet jag att det krävs lite tid. Jag rannsakade då mig själv och jag vet att jag kommer att prioritera vallträning och agilityträning framför lydnaden. Varför ödsla en dag i veckan på något som jag kommer göra halvhjärtat så jag sa upp min plats på kursen.

Dessutom har jag tröttnat på det orättvisa i lydnaden. Det är en bedömningssport och det är så tydligt när det gäller lydnaden, plus har du ett "namn" inom lydnaden, så får man automatiskt någon poäng högre än "vanliga dödliga" och det är inte rättvist. Visst finns det orättvisor inom alla sporter, när det gäller just bedömningen är det inte så markanta skillnader i agilityn. River du ett hinder så gör du, eller springer förbi ett hinder. Det är lite bedömning när det gäller kontaktfält och om gungan slagit i marken eller inte osv men ändå är det inte i närheten av orättvisan i lydnaden och det spelar ingen roll vem du är om du river ett hinder för det går inte att blunda för. Det var nu många år sedan jag upplevde orättvisorna som tävlande, dåvarande elitnivå, men jag är fortfarande väldigt aktiv i lydnaden genom att bland annat vara åskådare på diverse tävlingar och även tävlingsledare. Nu sist var det elitekipage jag var tävlingsledare för och nu är det ännu en aspekt i lydnaden och det är det här med bedömningen och utdelande av gula och röda kort.  

Sist tävling hade vi uppdelat på internationellt vis genom att ha två stycken appellplaner som de tävlande gjorde hälften av momenten i den ena ringen för att sedan gå över till den andra ringen och fortsätta sitt program. En kul uppdelning och det var uppskattat hos de tävlande. Vi hade då två domare och i många lägen visade sig meningsskiljaktigheterna, framförallt i utdelandet av dessa ovannämnda kort. Den ena domaren fattade ingenting om varför kortet utdelades och den andra tyckte det var mer än befogat. Då fick jag ännu mer vatten på min kvarn att lydnad är inget som jag vill tävla i. Jag kan gärna fortsätta att vara lävlingsledare och vara till annan hjälp då jag fortfarande tycker att lydnaden kan vara riktigt häftig att se på. Det var en BC som var urhäftig och gav järnet i allt och då njuter jag. Jag hyser dock stor respekt för de som har lydnaden som "sin" sport. Jag har tyvärr inte tålamodet för det.

Trots detta med bedömningssport så funderar jag på att ge mig in i ännu en bedömningssport och det är vallningen. Men den risken är jag villig att ta för det är så nytt och spännande och jag har inga stora ambitioner inom vallningen, ännu i alla fall är väl bäst att tillägga. Vi ska inte använda vallningen till något annat än vårt höga nöjes skull så ett vallprov är väl något jag siktar mot längre fram. Det hade varit kul.